Barn i Västerås barnträdgårdar hade på 1940–70-talet en frihet och självständighet som är ovanlig i dagens förskoleverksamhet. Det visar Örebro universitet i en ny avhandling av doktoranden Linnéa Waldekranz. Hon beskriver hur barnen då ofta själva fick välja aktiviteter, röra sig fritt mellan olika rum och utemiljöer, samt ta ansvar för egna lekar och konflikter. "Det är fascinerande hur mycket frihet barnen hade", säger Waldekranz.
Avhandlingen visar att den tidens barnträdgårdar karaktäriserades av tillit till barns initiativ och förmågor. Personalens roll var att observera och stötta vid behov snarare än att styra eller organisera varje moment. I kontrast präglas dagens förskolor av mer detaljerade scheman, styrda aktiviteter och säkerhetsföreskrifter. Krav på dokumentation och standardiserade pedagogiska modeller har vuxit fram parallellt med att antalet vuxna i förskolan ökat, utan att barnens handlingsutrymme nödvändigtvis blivit större.
Waldekranz forskning lyfter frågor om förskolans och samhällets förhållande till barns självständighet. I Örebro kommun har förskolornas verksamhet under de senaste decennierna blivit mer likriktad, med centralt antagna riktlinjer och rutiner för allt från rastaktiviteter till konflikthantering. Lokala arkiv från äldre barnträdgårdar i Örebro visar att även här tilläts barn tidigare att röra sig fritt på gården och själva avgöra när det var dags för vila eller påklädning. Dagens Örebroförskolor beskrivs i kommunens styrdokument som "trygga och strukturerade miljöer" där "barns inflytande sker inom ramar satta av vuxna".
Forskningen skapar en kontrast mellan det historiska förtroendet för barns kompetens och den nutida synen på riskhantering och vuxenstyrning. I Waldekranz material framträder en vardag där ett barn kunde bygga kojor i buskagen, springa barfota på grusgångarna och återvända in när det blev hungrigt. Idag kräver samma aktiviteter tillsyn, tillstånd och avprickning på närvarolistor.
Källor: Örebro universitet