En ny genomgång från Örebro universitets Centrum för våldsforskning analyserar effekten av behandlingsprogram för personer dömda eller misstänkta för våld i nära relationer. Örebro universitet rapporterar att forskarna gått igenom både socialtjänstens och ideella aktörers insatser, med fokus på programmens faktiska resultat och kostnadseffektivitet.
De vanligaste behandlingsmetoderna i Örebro baseras på samtalsmodeller som Kriminalvårdens IDAP (Integrated Domestic Abuse Programme) och socialtjänstens egna variant av kognitiv beteendeterapi. Kommunen samarbetar även med ideella organisationer som erbjuder stödgrupper och individuella samtal. Kostnaden för dessa insatser varierar, men enbart socialtjänstens program gick under 2023 på över 5 miljoner kronor, enligt universitetets sammanställning. Till det kommer ytterligare resurser till utbildning och uppföljning.
Resultaten visar att återfallsrisken för våldsutövare förblir hög även efter avslutad behandling. Forskningen pekar på att färre än hälften av deltagarna fullföljer programmen, och bland dem som gör det syns bara marginella skillnader i återfall jämfört med kontrollgrupper. Det finns dock viss evidens för att kombinerade insatser, där behandling kompletteras med praktiskt stöd och nätverksarbete, har bättre utfall. Samtidigt saknas långtidsuppföljningar och många program drivs vidare trots svaga resultat.
Örebro kommun har fortsatt att satsa på dessa insatser, delvis för att lagstiftningen kräver det, men också för att socialtjänsten saknar alternativa verktyg. Universitetets rapport visar att uppföljning och kvalitetskontroll ofta är bristfällig. I flera fall saknas systematisk dokumentation av om klienterna faktiskt avhåller sig från våld på längre sikt.
Fem miljoner kronor om året räcker till 100 stödplatser på kvinnojouren – eller till en handfull utvärderingar av insatser som sällan ger mätbar effekt.
Källor: Örebro universitet