Musikhögskolan vid Örebro universitet bjuder in till ännu en Stråkafton, denna gång med musik av Sibelius, Beethoven, Elgar och Wieniawski. I universitetets eget kalendarium, där Örebro universitet uppger att Musikhögskolans stråkmusiker står för kvällen, framgår programmet tydligt – men inte vad arrangemanget kostar, hur stor publiken väntas bli eller vilken nytta som faktiskt lämnar campusområdet.
Det är just där den lokala frågan börjar. Örebro universitet använder sedan länge konserter, öppna föreställningar och kulturarrangemang som en del av sitt offentliga ansikte mot staden. För musikstudenterna är sådana kvällar sannolikt en konkret del av utbildningen: repertoar ska läras in, ensemblespel ska fungera under press och scenvana går inte att läsa sig till. För Örebro som stad är kalkylen mindre självklar. Om salen främst fylls av kurskamrater, lärare, anhöriga och redan invigda kulturbesökare blir effekten en annan än om arrangemangen faktiskt drar ny publik, bygger stadsliv och gör universitetet mer attraktivt för blivande studenter utifrån.
Universitetets evenemangssida svarar inte på de frågorna. Där finns ingen redovisning av publikdata, inga uppgifter om samverkan med det lokala kulturlivet och inget mått på om konsertverksamheten ger mätbar utdelning i rekrytering eller regional synlighet. Det behöver inte betyda att nyttan saknas, men det betyder att den lämnas åt läsaren att anta. För ett lärosäte som gärna framträder som motor i stadens utveckling blir det en påfallande lucka: kulturverksamheten presenteras som innehåll, inte som verksamhet med kostnader, prioriteringar och resultat.
Samtidigt finns det ett konkret värde som inte bör försvinna i den diskussionen. En musikhögskola utan återkommande offentliga framträdanden blir snabbt en övningslokal med examenspapper. Stråkafton visar åtminstone att studenterna möter publik i skarpt läge och att klassisk musik fortfarande ges en scen i Örebro utanför de största institutionerna. Frågan är inte om konserten borde äga rum, utan om någon utanför universitetet systematiskt följer upp vem den är till för och vad den ger tillbaka.
På affischen står Beethoven och Sibelius. Det som saknas i redovisningen är vilka som sitter i stolarna när första tonen går.
Källor: Örebro universitet