Tre studenter avslutar sina år på Musikhögskolan med musik från tv-spel och tv-serier som bärande tema. I universitetets kalendarium, där Örebro universitet rapporterar om avslutningskonserten med David Hallstensson, Terence Sandström och Vincent Hedman, beskrivs hur de tre under fem år haft spel och serier som gemensam knutpunkt och nu samlar det i ett gemensamt slutprojekt i Örebro.
Det är lätt att avfärda den här typen av kväll som en intern examensmarkering, men konserten visar något mer handfast: vad universitetet faktiskt producerar när utbildningen fungerar. Här lämnar inte bara studenter campus med poäng i Ladok, utan färdiga ensembler, repertoar, scenvana och ett yrkeskunnande som kan gå rakt in i klassrum, kulturskolor, föreningsliv och lokala scener. För en stad som gärna talar om kultur som tillväxtmotor är det en mer konkret leverans än många kommunala visionsdokument. Frågan är inte bara om konserten blir lyckad, utan hur många av de utbildade musikerna och musiklärarna som stannar i länet och faktiskt går in i de verksamheter som redan har svårt att hitta rätt kompetens.
Det är där den lokala nyttan börjar bli mätbar. En musikutbildning kostar pengar i lokaler, lärare, instrument och produktion, men alternativet är att regionen blir beroende av att någon annan utbildar folk som sedan kanske aldrig flyttar hit. Om Örebro ska ha musikundervisning med kvalitet i grundskola, gymnasium och kulturskola krävs en stadig återväxt, inte bara tillfälliga projekt och vikariat. Avslutningskonserter som denna blir därför också ett slags offentlig redovisning: här syns nivån på utbildningen i realtid, inför publik, utan kommunikationsavdelningens filter. Universitetet visar vad det kan forma; kommunen och skolhuvudmännen måste sedan visa att det finns jobb, villkor och långsiktighet nog för att ta emot dem.
Just valet av spel- och seriemusik säger också något om hur utbildningen förhåller sig till den publik som faktiskt finns. Det är musik som många yngre redan har en relation till, ofta starkare än till den traditionella konsertrepertoaren. När studenter bygger ett examensprogram kring det materialet handlar det inte om att sänka ribban, utan om att visa hantverk, arrangering och musikalisk förståelse i ett format som når utanför den invigda kretsen. För Örebro som universitetsstad är det en påminnelse om att kulturmotor inte betyder fler styrdokument, utan fler skickliga människor på scen och i arbete.
På affischen står tre namn. Frågan efter applåderna är hur många sådana namn Örebro tänker behålla nästa gång länets skolor och kulturliv behöver folk som faktiskt kan jobbet.
Källor: Örebro universitet