När ett universitet talar om kommunikation som en fråga om överlevnad handlar det inte längre om öppet hus-affischer och glättiga studentfilmer. I en artikel från Örebro universitet rapporterar universitetet om forskning som visar att lärosätenas kommunikatörer i växande grad har gått från varumärkesbygge till att försvara verksamheten när expansionen stannat av.
Det är en ovanligt tydlig beskrivning av vad som händer när en offentlig institution går in i ett kärvare läge. Så länge studentantal, anslag och prestigeprojekt växer kan kommunikation säljas in som rekrytering och synlighet. När tillväxten planar ut blir samma funktion ett skyddslager: förklara neddragningar, hantera kritik, hålla uppe förtroendet och paketera en verksamhet som inte längre kan luta sig mot ständig expansion. Forskaren Hogne Lerøy Sataøen säger i universitetets egen text att många kommunikatörer beskriver just den förskjutningen. Då handlar frågan inte bara om språk, utan om resurser.
För Örebro är det konkret. Universitetet är en av stadens största institutioner, en arbetsgivare, en studentmotor och ett återkommande argument i kommunens berättelse om tillväxt. Om mer pengar och arbetstid binds upp i att försvara verksamheten utåt och inåt, går mindre till seminarier, handledning, forskningsmiljöer och det studentliv som faktiskt motiverar universitetets ställning i staden. Universitetets forskningsnyhet säger inget om hur många kommunikatörer Örebro universitet självt har, vad de kostar eller hur stor del av organisationen som arbetar med press, varumärke, internkommunikation, sociala medier och krishantering. Just där börjar den intressanta granskningen.
För det som beskrivs är inte ett isolerat kommunikationsproblem, utan ett tecken på institutionell förskjutning. En verksamhet som producerar kunskap behöver i första hand lärare, forskare, doktorander, bibliotekarier och fungerande kursadministration. En verksamhet som allt oftare måste försvara sin legitimitet bygger också upp kapacitet för budskap, samordning, positionering och respons. Det ena utesluter inte det andra, men kostnaden för det senare syns sällan i den glansiga berättelsen om akademisk excellens. När universitetet självt publicerar forskning om att kommunikation blivit en överlevnadsfunktion säger det något om läget också här hemma.
Det som nu återstår är siffrorna: antal kommunikatörer, lönekostnader, externa byråköp och hur utvecklingen sett ut över tid jämfört med lärare och forskare. Ett universitet som måste förklara sig mer än det levererar har redan gett sin egen diagnos.
Källor: Örebro universitet