Personer med autism som reflekterade över sig själva och deltog aktivt i en internetbaserad psykologisk behandling fick oftare förbättrad livskvalitet än andra deltagare. Det är huvudresultatet i en ny studie från Örebro universitet, där Örebro universitet rapporterar att själva sättet deltagarna kommunicerade i behandlingen tycks ha betydelse för utfallet.

Det är i sig ett forskningsresultat. Den lokala frågan börjar först efter pressmeddelandet. Hur många barn, unga och vuxna med autism i Örebro län erbjuds i dag internetbaserad behandling över huvud taget? Hur mycket kostar den jämfört med återkommande fysiska besök, uteblivna insatser och behandlingar som inte biter? Universitetet visar ett möjligt arbetssätt som kan ge bättre effekt, men vården i länet styrs inte av publicerade artiklar utan av avtal, prioriteringar, bemanning och Region Örebro läns vilja att ändra rutiner.

Här finns en konkret öppning för både BUP och primärvården. Internetbaserad behandling kräver inte samma lokaler, samma resor eller samma schema som traditionella mottagningsbesök, och just därför blir frågan obekväm för ett system där nya arbetssätt ofta fastnar mellan verksamheter, budgetposter och ansvarsnivåer. Om patienter som engagerar sig mer också får bättre resultat, då handlar det inte bara om metod utan om hur behandlingen utformas, följs upp och erbjuds. Det kräver att någon mäter vilka patienter som faktiskt får tillgång till stödet, vilka som fullföljer det och vad utfallet blir jämfört med dagens insatser.

För familjer i Örebro län är det mindre intressant att universitetet ännu en gång producerar kunskap än om kunskapen når vården innan nästa kö växer. Autismutredningar, uppföljningar och psykologiskt stöd är redan områden där väntan kostar tid, arbetsinkomst och ork hemma vid köksbordet. Om en internetbaserad behandling kan förbättra livskvalitet för vissa grupper borde nästa steg vara enkelt att redovisa: hur många får den, vad kostar den per patient och varför används den inte bredare om resultaten håller.

Studien säger inte att samma modell passar alla. Den säger att deltagande och självreflektion verkar spela roll. Det räcker för att ställa en rak fråga till regionen: om Örebro kan forska fram metoden, varför ska örebroare sedan stå i kö för att få den.

Källor: Örebro universitet