Tolv veckors strukturerad träning inom psykiatrin gav deltagare med adhd minskade symtom, bättre sömn och högre livskvalitet, enligt en ny avhandling vid Örebro universitet. Örebro universitet rapporterar att deltagarna också fick en starkare förståelse för hur de själva kan påverka sitt mående.
Det intressanta här är inte bara att träning fungerar, utan var den fungerade: i psykiatrin, med patienter som redan finns i vårdens system. Det gör fyndet svårare att avfärda som ännu ett allmänt råd om att "röra på sig mer". Om ett avgränsat träningsprogram kan förbättra koncentration, sömn och livskvalitet under tolv veckor handlar det om en insats som ligger nära till hands för en pressad vårdapparat. En promenadgrupp, gympass med handledning eller schemalagd konditionsträning kräver lokaler, personal och planering, men inte nya miljonprojekt, långa upphandlingar eller läkemedelsbyten. För familjer som väntar på utredning, uppföljning eller justering av behandling är tiden ofta den dyraste posten, även när den inte syns i regionens budget.
Universitetets sammanfattning sätter inga prislappar på upplägget och redovisar i den här formen inte hur Region Örebro län eller USÖ använder resultaten i ordinarie verksamhet. Där ligger nästa fråga. Hur många patienter i länets psykiatri erbjuds i dag strukturerad fysisk aktivitet som en del av behandlingen? Är det en faktisk vårdinsats med uppföljning, eller något som lämnas åt enskilda eldsjälar och patienternas egen ork? När vården talar om resursbrist brukar svaret ofta bli fler processer, fler samordnare och längre vårdkedjor. Här pekar forskningen i stället mot något enklare: ett upplägg som redan går att genomföra och som dessutom tycks ge patienterna större egen kontroll.
Avhandlingen är inte ett argument för att ersätta annan behandling. Den visar däremot att ett konkret verktyg finns nära golvet i verksamheten, där köerna märks och sömnproblemen börjar kosta i skola, arbete och vardag. Om vården i Örebro län inte redan använder sådana program brett, återstår att förklara varför en tolvveckors träningsrutin fortfarande verkar ha svårare att ta sig in i systemet än ännu en administrativ lösning.
Källor: Örebro universitet