Traditionell vallmusik som kulning är inte bara ett rop ut över ängarna – det är en pågående konversation där både människor och djur deltar, enligt Örebro universitet. Musikvetaren Jennie Tiderman-Österbergs nya avhandling visar att vallvisor och kulning formas av djurens respons och landskapets akustik, inte enbart av människans vilja att kalla hem boskapen.
I Närkes jordbrukslandskap har kulning använts i generationer för att samla ihop kor som betat fritt i skog och utmarker. Forskningen visar hur sångerskans röst anpassas utifrån både djurens rörelsemönster och ekot från åsarna eller skogsbrynet. I vissa fall förändras melodin för att nå längre, i andra för att svara på hur djuren reagerar eller rör sig mot ljudkällan. Det är en tvåvägskommunikation där sången och naturen samspelar, snarare än en envägskommandon från människa till djur.
Studien, som använder både fältobservationer och ljudanalys, belyser en kulturhistoria där lantbrukarens röst och djurens lyhördhet varit avgörande för vardagsarbetet. Resultaten visar att vallmusikens utformning – rytm, tonhöjd och frasering – varierar beroende på vilka djur som finns i närheten och hur de svarar. Sången är inte statisk, utan levande och situationsanpassad.
Genom att knyta samman regionala traditioner och modern vetenskaplig metod öppnar avhandlingen för nya sätt att bevara och förstå Närkes lantbrukskultur. Forskningen har redan väckt intresse hos kulturföreningar och utbildningsinitiativ som vill ge yngre generationer verktyg att återupptäcka den äldre relationen mellan människa, djur och landskap. Vid sidan av rent akademiska bidrag ger studien en konkret bild av hur arbete, musik och natur varit sammanflätade i det närkingska jordbruket.
I Tiderman-Österbergs dokumentation hörs fortfarande ekot av en röst över slåtterängarna: en sång som format kor och människor lika mycket som den format landskapet.
Källor: Örebro universitet